-

lipa.lipa.lipa.lipa. det känns som att det är det enda jag gör nu för tiden på kvällarna. men det är alltid på kvällen ensamheten tränger sig fram. o den känns verkligen. ensamhet o mörker. vill bara lägga mig o skrika o gråta o aldrig igen behöva röra mig eller träffa någon. jag lipar över ensamheten, över rädsla,över att jag är så ledsen över hur jag har fått folk att må, över hur andra har fått mig att må, över hur mycket jag behöver just dig. över tomheten, över det mesta helt enkelt. jag förstår mig inte på mig själv. varför är jag så känslig så fort kvällen kommer? varför vill jag lipa för allt. varför lipar jag för allt. är ensamhet något jag ens behöver lipa över.kommer det ta kål på mig. kommer det mörda mig inifrån. jag är så rädd för det. vad gör man lixom, när allt är falskt o fel. jag behöver någon som behöver mig, på riktigt. o jag drömmer mig så gärna in i det livet, där det är finns folk som jag behöver, som också behöver mig.
"sluta dröm om det ljuva livet. du kommer aldrig va med om det"