-

jag börjar bli lite van. lite van vid att vara helt ensam hela tiden. van vid att sitta hemma varje kväll o typ.. ruttna. så på nått sätt så känns det som en skön sak att göra idag. känns skönt att bara sitta hemma med mamma o pappa, och mina systrar om jag har tur. fast det kanske bara är tillfälligt. jag brukar nämligen inte tycka att det är så himla trevligt att sitta ensam och bara glo in i en datorskärm och vänta på att nån ska kontakta mig. det är den delen av mitt liv jag inte gillar sådär särskilt mycket.

det är liksom ingen som förstår vad jag menar när jag försöker förklara att jag är ensam, att jag inte har någon på samma sätt som jag hade dom i början av detta året, eller förut överhuvudtaget. att ingen försöker ta kontakt med mig längre, eller vill träffa mig eller någonting annat. men det är så, kanske bara jag som märker, jo kanske för att det är mig det handlar om.

jag har inte samma närhet eller kontakt eller sätt att prata med någon längre. inte ens med sarah, sarah min bästa vän. jag har inte det med någon, jag vet inte vad som har hänt. jag umgås aldrig med folk längre. alla bråk och all annan skit har bara förstört allting. kanske är det mitt fel, eller så är det inte det, jag har inte en aning. men jag vet att jag har så lätt för att börja bråka eller tjaffsa med folk, för lätt. kanske är det mitt fel att jag har tappat kontakt och närhet med alla, kanske är det för att jag bråkar för ofta. jag o dom jag alltid pratade med förut, har kanske bråkat för mycket för att orka med varandra längre.

kanske är detta sanning - eller så är det bara som jag tror. men vad det än är, hur det än är - så känns det så jävla mycket. varje dag känns det. det känns liksom som att jag har blivit en enda stor skugga som bara är i vägen.